Ingen i Göteborg vill söka upp illegitima och klimatskadliga ihopsamlingsställen för fordon. Men det är mångas fantasi att gästa en gravplats för gamla fordon. Alla trånande fordonsinnehavare drömmer om tiden, då de väldiga och bensinslukande vidundren infördes. På den europeiska marknaden var amerikanska fordonsmodeller dominant. Och det är vrakdelarna från dessa fordonsmärken, som frestar turister till rikets 2 auktoriserade skrotgårdar. Att få beskåda ett gammalt glänsande muskelpaket åkande i verkligheten är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar ligger ett helt koppel av äkta original från fenomenala produkter. En rundvandring bland dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte nödvändigt att filosofera på överhängande klimatbryderier med nutidens föråldrade bilar. Endast trivas av de runda arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar. Det finns massa ihopsamlingsplatser för skrotade fordon i Sverige. Men blott två är certifierade av platsens klimatkontor som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Göteborg. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor årsvis. Fastän ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla personbilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för platsen och omhuldas för den skull på bästa vis av de lokala myndigheterna. Bilskrot Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan hjälp till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av beg. reservdelar höll på till 80-talet då skroten avvecklades. Vraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät privat personer att ströva runt och se de äldre sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört färre objekt. Först och främst har Saab V-4 varit åtråvärda för tjuvar. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har debatterats av klimatkommittén. Nuförtiden klassificeras skrotbil, som miljöfarligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken. Inte någon i Göteborg kommer likväl att kunna observera objekt från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då ägarna bestämde sig att begrava bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i landet. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa uppställningsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.