Den bilinnehavare från Göteborg som vill uppleva en nostalgisk färd i personbilshistorien bör besöka en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärtom till en illegal upplag med kasserade personbilar. Här kan man finna hundratals bilmärken av skilda fordonsmodeller från 40-60-talet. Jänkare gigantiska som små lastbilar varieras med små europeiska i en salig mix. En stor mängd av interiörerna är väck för länge sedan och bilarna ser ut som skrothögar. Men de klassiska strukturen kan man fortfarande urskilja. Att bilkyrkogårdarna i Ryd och Årjäng har övergått till bygdens största attraktion är inte så konstigt. Dessutom har kritiska klimatfalanger, som dekreterat om bortforsling av vraken, har tvingats ändra förhållningssätt i och med inkomsterna som bidrar till samhället. Tragiskt nog har dessa attraktiva platser fått illegitima anhängare, som verkar lagra uttjänta bilar. Nya hårda krav bromsar likväl laglig inrättande. Att återvinna bilen med inlämnande av reg. bevis, skrotintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt rengöring av klimatskadligt avfall kräver andra regler. Men de nuvarande 2 legitima kyrkogårdarna kommer att roa fordonsentusiasterna i framtiden. Det existerar flertalet ihopsamlingsområden för avdankade bilvrak i Sverige. Men enbart ett par är legitimerade av områdets klimatbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Göteborg. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen individer årsvis. Trots ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla personbilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens roll för stället och skyddas för den skull på yppersta vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan stöd till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bildelar ägde rum till 1980-talet då skroten avvecklades. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att gå omkring och se de ålderstigna klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit färre fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för kriminella. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska ses som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av klimatutskottet. Numera bedöms fordonsvrak, som klimatvådligt avfall. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken. Inte någon i Göteborg kommer ändå att kunna beskåda bilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då bilägarna beslöt att jordfästa bilen på detta sluga vis. Och Värmland har haft osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Skrotade bilar Goteborg Där fann man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsområden. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.