När man ser en illegitim uppställningsplats med skrotbilar från Trollhättan är det är inte märkligt, att en påhälsning hos en kyrkogård för rostiga bilar ger en nostalgitripp av sällan känt slag. De korroderade skrothögarna från jänkare får en att komma ihåg om en tidsperiod som flertalet inte varit med om, men eventuellt fantiserar om. Men tiden för sådana nyskapelser är till ända. Premisserna för miljö och bilkonsumtion har totalt förändrats, även på den amerikanska handeln. Mastiga men ofattbart smakfulla åkdon är i det förflutna. Det är dessa minnesbilderna eller förhoppningar som upplivas hos en begeistrad besökare. Att lokalisera rostangripna rester efter en elementär typexempel förtar inte åsikten om ett verk som aldrig kommer tillbaka. Som ett resultat av de flesta årliga gästerna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Båtnäs lyckats få bestående medgivande för aktiviteten. Ortens förenade intäkter från dessa får också en rabiat miljösjäl att reflektera. Men på nåt ställe har skriken varit kraftiga. Att få behörighet för en nyetablering är å andra sidan lönlöst. illegala samlingsområde, som klimatmässigt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med bilar, är ett växande problem, som verkar vara svårt att motarbeta. Det existerar några uppställningsplatser för ratade bilar i Sverige. Men enbart ett par är certifierade av ortens klimatkansli som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Trollhättan. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer årsvis. Även fast ett kommunalt fastställande om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens roll för stället och skyddas således på yppersta sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma stöd till inrättande av attraktion. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. bildelar fortgick till 80-talet då bilskroten upplöstes. Vraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Typ tusen olika modeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät privat personer att ströva runt och iaktta de gamla sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar inneburit färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har diskuterats av miljödelegationen. Numera kategoriseras ett uttjänt fordon, som klimatskadligt avfall. Skroten Trollhattan Men så ålderstigna skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark. Inte någon i Trollhättan kommer dock att kunna observera fordon från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då ägarna beslöt att dölja fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Avsaknaden på aktioner från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.