Den fordonsägare från Uddevalla som vill känna en återblickande tripp i fordonshistorien ska hälsa på en gravplats för gamla fordon, som är motsatt till en olaglig upplag med skrotbilar. Här kan man lokalisera hundratals märken av skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet. Amerikanare jättelika som hus blandas med små bubblor i en väldig kombination. En stor mängd av inredningarna är försvunnen för längesedan och bilarna ser ut som stålskelett. Men de klassiska strukturen kan man än idag se. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Båtnäs har förvandlas till traktens främsta attraktion är inte häpnadsväckande. Dessutom har granskande miljöavdelningar, som dekreterat om bortforsling av vraken, har förmåtts byta förhållningssätt tillföljd av intäkterna som rullar in till kommunen. Olyckligtvis har dessa attraktiva bilkyrkogårdar fått förbjudna efterföljare, som tycks hamstra skrotbilar. Nya tuffa föreskrifter hejdar likväl laglig inrättande. Att kassera fordonet med avlämnande av reg. bevis, bilskrotsintyg med avregistrering samt upprensning av klimatskadligt spill erfordrar andra förordningar. Men de aktuella 2 legala kyrkogårdarna kommer att roa bilentusiasterna även fortsättningsvis. Det finns några uppställningsområden för kasserade fordon i landet. Men blott två är behöriga av ortens miljökansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Uddevalla. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 personer varje år. Även fast ett departements beslut om tömmande av alla fordon, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens roll för platsen och omhuldas därför på yppersta sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma stöd till etablering av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Handel av brukade bildelar fortgick till 1980-talet då skrotföretaget avvecklades. Fordonsvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att vandra runt och betrakta de ålderstigna klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit färre bilar. Först och främst har Saab V-4 varit begärliga för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har argumenterats av miljökommissionen. Nu för tiden klassas skrotbil, som klimatvådligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken. Ingen i Göteborg kommer likväl att kunna beskåda objekt från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då bilägarna beslöt att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. Skrotfrag Uddevalla De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i riket. Det är överraskande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om uppställningsområden. Avsaknaden på ingripanden från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.