När man kollar upp en olaglig samlingsplats med fordonsvrak från Göteborg är det är inte märkligt, att en påhälsning på en kyrkogård för rostiga bilar medför en återblickande som man inte ofta känner. De rostangripna skrothögarna från bilar på andra sidan av Atlanten erinrar om en tidsperiod som flertalet inte fått ta del av, men nog fantiserar om. Men tiden för sådana fräcka bilar är slut. Förutsättningarna för miljö och bilåtgång har fullkomligt förändrats, också på den nord amerikanska handeln. Massiva men fantastiskt stilenliga åkdon är ett minne blott. Och det är dessa hågkomsterna eller drömmar som upplivas hos en begeistrad besökare. Att finna väldigt åtgångna kvarlevor efter en okomplicerad form dämpar inte åsikten om en design som aldrig kommer tillbaka. I och med de flesta årliga turisterna har två kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Båtnäs lyckats få permanent tillstånd för rörelsen. Kommunens samlade intäkter från dessa får dessutom en orubblig klimatsjäl att fundera. Men på nåt ställe har skriken varit kraftiga. Att få tillstånd för en nyetablering är emellertid meningslöst. förbjudna uppställningsställen, som naturmässigt kan jämföras med kyrkogårdar för rostiga bilar med bilar, är ett ökande besvär, som tycks vara tufft att motverka. Det existerar flertalet samlingsområden för avdankade vrak i Sverige. Men blott 2 är certifierade av områdets klimatbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Göteborg. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer årsvis. Fastän ett kommunalt beslut om utrensning av alla fordon, har ett medgivande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens innebörd för stället och vårdas följaktligen på bästa förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma stöd till etablering av attraktion. Här skapades en skrot under mitten av förra seklet. Skrotgard Goteborg Försäljning av brukade bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då skroten upphörde. Fordonsvraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att promenera omkring och se de äldre sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser resulterat i färre bilar. Framför allt har Vw bubblor varit frestande för tjuvar. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljöförödelse har argumenterats av miljöutskottet. Nuförtiden klassificeras bilvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken. Ingen i Göteborg kommer ändå att kunna observera objekt från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Det är överraskande hur förkastligt dessa samlingsställen är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om transitplatser. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.